Vägvisning

Tadaa! Tillbaka.Skulle man kunna tro. Men saken är att jag skriver endast för att hänvisa till min nya blogg. Det är där ni finner mig numera. Med fina bilder, intressanta uppdateringar om mitt liv i stora staden och en och annan semesterbeskrivning.

Klicka här: lialej.tumblr.com

Mon blog a changé d'adresse, regarde ici: lialej.tumblr.com

From now on you'll find me here: lialej.tumblr.com

Kom med!

Min blogg är för liten. Mina bilder får inte längre plats. Så jag flyttar hela kalaset till en annan, men snarlik, adress. Kom med! Lägg in den nya adressen i ert "favoritfält", eller lägg den på minnet, för från och med nu kommer fortsättningen: HÄR!

Mon blog a changé d'adresse, regarde ICI!

... och vips var vi hemma igen!

Kortfattat: Japan är det häftigaste land jag varit i, så här långt! Nedan kommer en liten redogörelse, och snart kommer bilder!

SANT ELLER FALSKT?

I Japan står allt på japanska, så man fattar ingenting.
Både och. På de flesta publika ställen står det även på engelska faktiskt. Men många menyer, de flesta, är endast japanska. Folket pratar mycket begränsad engelska, men de är hjälpsamma ändå ...

I Japan sätter man ihop händerna och bugar när man hälsar.
Falskt. Man hälsar som vanligt fok gör. Dock inte med kram oftast, utan med en hälsningsfras (som jag inte vet hur det låter).

I Japan sitter man på golvet när man äter.
Falskt. På vissa ställen, javisst, men det är traditionella restauranger (vilket vi var på, en), i övrigt sitter man på stolar.

I Japan äter man med pinnar, även barnen.
Mest sant. Min vän Tomomi hade vanliga bestick i besticklådan, men vi åt med pinnar. Ryotaro, hennes son, 3 år, åt med gaffel eller "barn-pinnar" (pinnar som sitter ihop för att göra det lättare).

I Japan äter man rissoppa till frukost.
Falskt. Rissoppa såg jag aldrig nån. Vi åt rostad bröd och drack en kopp kaffe.

Tokyos tunnelbanenät är bara ett enda trassel av färger och linjer.
Både och. Nätet är sjukt stort. Dels är det det statliga nätet, till det kommer mängder av privata linjer. Att ta sig tre stopp kan kräva att man byter tre gånger, dvs åker med tre olika bolag, betalar tre gånger, går ut och in genom spärrarna tre gånger, innan man väl är på plats. Att hitta till de olika plattformarna kan innebära att man går så långt som jämförelsevis över halva Södermalm, samt frågar någon av alla värdarna för att hitta rätt. De finns där för att hjälpa i trasslet! Men det går, man tar sig fram.

I Tokyos tunnelbanan finns "pushers" som trycker in folk i vagnarna för att dörrarna ska stängas.
Sant. Och vi såg det! Vi stod själva och väntade på nästa vagn, men insåg att det skulle vara en fara för livet. Vi tog en taxi istället.

Man får inte plats i Tokyo, på Tokyos gator, för det är så mycket folk.
Falskt. Jag tycker det var ganska okej. Det fanns luft åt alla, plats åt alla, kanske för att alla fokuserar så på att inte trängas, knuffas och irritera andra. I vissa "mindre" delar av staden, eller bara en bakgata bort från vimlet, var det rentav folktomt och fridfullt.

I Tokyo går det inte att hitta, för alla gator är ett virrvarr och det finns inga gatuskyltar.
Sant. Det är omöjligt att hitta. Även om man har en karta. Och frågar man om hjälp hittar oftast inte den personen heller ...

Tokyo är sjukt stort.
Sant. Det är sjukt stort. Men uppdelat i stadsdelar (som små städer) som i sig är uppdelade i mindre delar (ett gäng gator) - och det var i de här mindre delarna vi hängde. I kanske fem totalt. Dvs det är mycket kvar att se ...

Japaner fascineras av skandinaviska små barn.
Sant. De var som tokiga. "Kawaii" (=söt) fick tösabiten höra så ofta att jag är rädd att hon är skadad för livet ...

I Japan är det ordning och reda.
Sant. Man vet hur man står i kö. Herrejisses vad fokuserat man står i kö; det finns särskilt utmärkta platser för själva köandet, och där står man, i raka led, med rak rygg. Utan undantag. Till och med i tunnelbanan i rusningstid.

Sverige är barnvänligaste landet.
Falskt. Japan är bättre. Här är det en fröjd att behöva byta blöja, amma eller underhålla sitt lilla barn! Dock kan vi nog så här i efterhand rekommendera att göra Tokyo utan barn. Det finns så mycket man vill göra ...

Japan är dyrt.
Både och. Men inte dyrare än här. En kaffe latte (god!) kostar som här. En lunch likaså, eller kanske lite billigare förresten. Enkel biljett med tunnelbanan kostar lite olika beroende på vart man ska (dyrare ju längre man åker), men två stopp kostade ungefär 12 kr.

Japaner är hjälpsamma, vare sig det kan hjälpa eller ej.
Sant. Alla hjälper, oavsett om man bett om hjälp eller ej. De frågar andra om de själva inte vet. De tar sig tid och detta gör de även om de faktiskt inte kan hjälpa. De visar till och med vägen. De är uppriktigt hjälpsamma.

Japaner är reserverade.
Falskt. Hjälpsammare och trevligare människor är nog svårt att hitta. De hjälper till, de bjuder på sig själva, de är generösa, de är uppriktigt trevliga och spontana. Vi har haft ett fantastiskt bemötande!

Japaner tål inte alkohol.
Falskt. För det gör de. Och det dricker de. Sannerligen.

I Japan är det rent och städat.
Sant. Det är kliniskt rent överallt. Var man än befinner sig. Inte en papperstuss på gatan, på stationsgolvet eller i tunnelbanevagnen. Därtill källsorterar man. Även på publika platser, som stationer etc. Inte en bajskorv såg jag. En endaste snus (och den kom från Jé, som i samma stund som han spottade ut den på den rena gatan gick fort därifrån. I skam.)

Japan är fullt av Hello Kitty, och annat gulligt.
Falskt. Mycket Hello Kitty såg vi, men inte alls så mycket som jag hade förväntat mig.

Vi bodde i coolaste stadsdelen.
Kan vara sant. Som Södermalm, fast lite ruffare, lite tuffare, lite snyggare och lite coolare.

Det hänger elledningar överallt.
Sant. Och förutom det: oj vilken fantastiskt arkitektur! Så snygga hus!

Bästa tiden att åka till Japan är under körsbärsblomningen, dvs nu.
Kan vara sant. Det var oändligt vackert. Och det var folkfest! Man firade blomningen i dagarna flera, med mat, champagne och öl utomhus, under de blommande träden.


Hm, det var mycket information. Något jag missat, som ni undrar över. Fråga så kanske jag kan svara!

Tokyo, Kyoto, cherry blossom trees!

Idag bär det av. Om ett par timmar. Tusen tack alla ni som gjort denna resa möjlig! För det är nämligen inte bara en "resa", det är vår bröllopsresa!

Resfeber, vad är egentligen det?

Enligt Wikipedia en svensk internet-resebyrå.

Det här med att jag mår typ illa. Har lite svårt att äta. Har fjärilar i magen som mer känns som humlor som studsar fram och tillbaka. Är lite skakig. Behöver kopp efter kopp efter kopp kaffe för att överleva dagen. OCH letar vattkoppsprickar på tösabiten i parti och minut (paus från det under arbetstid tack och lov), kan det också räknas som resfeber?

Att minnas söndagen gör måndagen lite trevligare

 

Fika på ett av stans mysigaste fik med härligaste utsikten, det är sanning.

 

 

Och lite shopping.

Kompisarna i Ivar Lo

 Och Nisse.

Sunshine

Pappa har vid något tillfälle sagt att barn "för det mesta är roligt", att det är "mycket solsken", bland varven (vi har tack och lov inte haft så många jobbiga varv ännu), och att det är särskilt roligt när man kommer hem från jobbet och blir mött av glada barn. Igår när jag kom hem satt tösabiten i badkaret och delade ut pussar till mig och Jé. Hon hade en hel hoper att ge bort. Då förstod jag verkligen vad min pappa pratade om.

En vårdag som denna

Då är somliga på väg mot björnarna. 

Komplettering

Måste ha. Sen, när den kommer. Även om flickebarnet egentligen vuxit ifrån.

Jag är ju inte bara mamma ...

Blev idag påmind om att jag ju faktiskt också är FÖRFATTARE. Jojo. En "intressant" sådan, eller som hon som kontaktade mig skrev: "en intressant person som har kunskap om olika viktiga ämnen inom området miljö."

Ehrm.

Denna person hade snokat reda på mig (!) och ber mig "dela med mig av mina kunskaper", samt ge mig tillfälle att göra lite reklam för mig själv och min verksamhet. Detta på ett event framåt vårkanten i en "grön" butik i storstaden. 

Jojo, man är ju inte bara mamma alltså. Det är ju uppenbart.

Vad P**** gör när hon tror att ingen ser ...

Varsågod: ordet är ditt!

Har man en blogg med sina trogna läsare från olika generationer med olika mycket erfarenhet ska man väl också passa på att utnyttja det? Så härmed ställer jag frågan, med förhoppning om svar:

vilka filmer kan ett litet risgryn på sisådär ett och ett halvt jordsnurr tänkas kunna koncentrera sig på en stund så lång som det tar att dricka en kopp kaffe? (Kanske till och med ännu längre, det vore toppen!) 

Ska nämligen påbörja projekt "Hitta sysselsättning för två tio timmars-flygningar". Andra tips mottages såklart också! Väldigt gärna rentav ...

Resumé

Bjöd så hem våra franska, nyfunna "vänner" på middag, de jag aldrig har träffat, men som Jé hängde med förra lördagen. Han misstänkte då att de nog inte dricker alkohol, då han var ensam om att glida runt på födelsedagskalaset med sin folköl i handen. Ett "trendigt" par, fast så att man inte ser på dem hur trendiga de är - men man märker det, de behöver inte bevisa för omvärlden. Designers. COUCH SURFARE. Runda glasögon. Tygblöjor (eller inga blöjor alls ...). Japanälskare - och nattugglor, puh. Även den lilla, Eva, brukar visst somna runt midnatt. Jag känner mig bakis idag, även om jag inte drack annat än annanasjuice och bara smuttade på SAKE:n de hade med sig. Jé är bakis på riktigt, Sake-flaskan var tom när de gick.

Januari börjar året ...

Inte för att det kanske egentligen är någon tröst, men utifrån alla de bloggar jag läser - där det förekommer barn - är det inte bara vi som haft en jättetråkig början av året. Men sjukdom efter sjukdom efter sjukdom. Med energibrist och brist på engagemang och entusiasm inför allt utom att ligga i soffan och titta på tv-serie (på den punkten har vi fan i mig varit väldigt engagerade måste jag säga). Men lite av en tröst är det nog, trots allt. För nu vänder det! Det känner jag på mig.

Nedräkning

Nu är det nära. Nu är det förbaskat nära faktiskt.

Hon har det efter sin mor

Det där med att älska allt som har med papper att göra ...

Statusuppdatering:

Strandvägen – eller snarare darling Sara – gjorde susen! Jag fick dessutom två prickiga paket. Födelsedagspresenter i efterskott. Det ena innehöll en orange slickepott, mycket glädjeframkallande. Det andra innehöll socker från Nepal. En påse som jag visserligen fick av Saras mamma (!). Fint när mammor tänker på en. Ett tredje paket fanns också i påsen från Sara. Det var till tösabiten. Bara för att den var så "klockren" (en fatal miss av förlaget, 1981: "Barbapapas vinter" i översättning, men själva översättningen var bortglömd, så omslaget var på svenska, men innehållet på franska)!

Statusuppdatering:

Jag tappar sugen.

Kommentarer på det? Nä, behövs inte. Promenad längs Strandvägen (få förunnat!) på väg hem från dagis, tillsammans med allra käraste Sara ska väl råda bot kanske.

Drive!

Lite populärkultur bland alla barnfoton är på sin plats. Jag gör alltså annat än fotar min dotter och hänger med mig dotter; jag tittar då och då också på film. Senast igår bölade jag framför Drive, med Ryan Gosling. Jag är inte, som så många andra, galen i honom som skådis, men det faktum att han är vansinnigt lik min lillelillebror Joachim gör att mitt hjärta ömmar särskilt för honom. Ingen får göra honom illa! Så känner jag. Och i Drive tyckte jag så synd om denna snälla, ödmjuka, tystlåtna (dock kallblodigt mördande, men det brydde jag mig inte om) fina kille att jag för mitt liv inte kunde hålla hulket borta. Soundtracket gjorde ju sitt till ska tilläggas. Galet bra. Galet passande. Galet stämningfullt. En galet bra film!

Rapport från en lördagsafton

Vi skulle gå på kalas - jag skulle äntligen ha något att skriva om på bloggen - till några nyinflyttade franska"vänner" som vi aldrig har träffat. Födelsedagskalas. Dressade upp både mig själv och lilltösen förstås, men när vi väl kom dit hade vi ingen portkod. Och inte svarade värdinnan i telefonen. Så jag och tösabiten tröttnade och gick hem. Jé fick ett samtal på vägen hem att nu kunde vi komma in. Så han gick tillbaka. Och här sitter nu jag, hemma vid bordet, har just ätit pasta med karamelliserade tomater (!) och ska alldeles strax hugga in på chokladkakan. Den med salt i. Jag slår icke på tv:n utan skriver här istället.

Joyeux anniversaire pour moi

Födelsedagsfirande på restaurang/bistro Pastis. Vi lämnade tösabiten hemma med barnvakts-Urban och gick ut och drack och åt.

(Nästan) på vår gata i stan.

 Födelsedagsbarnet herself.

Toaletten. Golvet alltså.

Dagens outfit (eller hur man brukar skriva)!

Den är vårinspirerad. Ny jacka, ny sol(!)hatt och nya skor, men som inte är med på bild. De är iallafall vansinnigt söta: grå pyttesmå skinnskor med snörning.

Födelsedagshelg

Fyra syskon, två respektive, tre bebisar och ett mindre nöjesfält i form av en Fischer Price-låter-varje-gång-man-trycker-på-knappen-leksak på det - då snackar vi ljudnivå. I övrigt sol, presenter, marängswiss och korvgrillning. En mycket bra födelsedagshelg på Sjöstad:

Boosten

Energiboosten behöver också innehålla mer choklad. Mer choklad i vardagen. Inte bara vin och ost. Nej, mer kvalitetschoklad helt enkelt. Praliner. Eller kanske kola. Pärlans kola. Ser helt underbar ut. Förpackningen iallafall.